Framme i Hong Kong

Jag skulle gärna berätta om den senaste veckans äventyr, för det var verkligen en händelserik vecka. Men jag är bara i Utlandet i 2 (!!) dagar till och det här hotellet har dyrt internet dessutom så jag tänker bara skriva en liten bit så får ni höra resten när jag är hemma igen.

 

Jag och Carmen lyckades pallra oss iväg till Hoi An, en liten hamnstad i mitten av Vietnam. Att jag inte hade något pass var tydligen inte längre något problem (suck) och vi bokade ett litet hotell och en så kallad Sleeper Bus. Innan bussen skulle gå hade vi en sista eftermiddag i Hanoi tillsammans vilket vi firade med att gå och äta på ett litet lunchställe i närheten. Lunchstället hade : en meny (alla andra ställen har bara en eller två rätter, punkt), en meny på engelska (wow, men troligen översatt med google translate eller liknande för det gick inte riktigt att förstå alla gånger), öl för 1.15 kr, ett dussin olika rätter med ål, stekt sköldpadda, oxpenisgryta, 3 olika rätter med mage och självklart ett antal rätter med hund. Nice.

Att åka Sleeper Bus var verkligen ingen trevlig upplevelse. Jag är väldigt glad att jag inte gjorde det med ål i magen.  Vår buss var väldigt full (de kastade av några vietnameser för att vi skulle få plats) och jag fick en plats längst bak i ett mycket trångt utrymme som bestod av 5 väldigt smala liggplatser i bredd där avståndet mellan säng och tak var 50 cm. Självklart var min plats i mitten, med två ganska tysta amerikanska grabbar på ena sidan och ett amerikansk par som drack vodka för att stå ut med bussfärden på andra sidan. Alla somnade ganska fort förutom jag då, och jag fick ligga och känna mig instängd och illamående (Vietnams vägar är otroligt dåliga) medan de andra armbågades och sparkades och luktade vodka och cigaretter. Usch. Det tog 19 timmar.

Hoi An var en väldigt vacker liten stad. Väldigt mysig. Faktiskt värt att åka den där bussresan för. Men det finns ju också väldigt billiga flygbiljetter för den som har ett pass. Jag och Carmen bodde på ett hotell för 70kr natten, centralt med en liten pool. Tyvärr så funkade inte internet så bra och på vår andra dag började Carmens eladapter nästan brinna (been there, done that) så det var väl kanske inte det bästa stället. Men Hoi An är en underbar plats som jag tycker alla som åker till Vietnam borde besöka. Jag önskar verkligen att jag kunde ha stannat längre där. Men jag skulle tillbaka till Hanoi och Carmen skulle till Saigon. Väldigt sorgligt. På bussen på väg hem var jag tyst för första gången på väldigt länge och halsen var riktigt öm nästa dag.

När jag kom till Hanoi igen var det planerat att jag bara skulle hämta mitt pass, stanna en natt och åka till Kina nästa dag. Men det blev ett antal nätter och massor av ångest istället, på grund av en lång historia om en flygbiljett som jag aldrig mer vill tänka på. Resan igenom Kina blev alltså tyvärr väldigt kort, men det var väldigt fint att se södra Kina från ett tåg i alla fall så jag kommer nog att göra om det någon annan gång. Jag fick se lite av Nanning på natten, det visade sig vara neonljusens stad och jag har en väldigt fin video som ni får komma ihåg att fråga mig om sen. Jag stannade också en natt i Guangzhou, som var lite som en blandning av Beijing och Taipei. Igenom Guangzhou rinner Pärlfloden och att ta en färja över till andra sidan kostar 1kr, väldigt mysigt att göra på kvällen (kanske för att man inte kan se hur otroligt smutsig floden är).

 

Från Guangzhou åkte jag tåg till Hong Kong, där jag är nu med Edvin. Hong Kong ser ut precis som man tror, otroliga skyskrapor precis överallt. Det är en konstig plats att vara på. Edvin skrev i början av den här resan att Taipei var som Mirror’s Edge. När han fick se de här skyskraporna ändrade han sig.

Jag ska lägga upp bilder en annan gång med bättre internet.

Jag har en flygbiljett nu mamma, samma tid. Vi ses snart!

Ojojoj

Det har hänt så mycket här sen jag uppdaterade senast. Det känns riktigt jobbigt att skriva om allt just nu eftersom att jag just nu ligger i krig med mitt flygbolag lite och inte har någon biljett hem för tillfället. Det jobbiga är att man ena stunden pratar med kontoret här i Hanoi, för att sedan ringa till Sverige och vid den tiden man har lyckats prata med Sverige har Hanoi stängt pga tidsskillnaden. Ojojoj. Men nu är det snart avklarat och förhoppningsvis har jag en biljett imorgon bitti. Då ska jag åka till Kina.

Jag ska berätta allt i rätt ordning.

 

Carmen

Jag gick ned till frukosten en dag för kanske en vecka sedan. Det var ganska fullt. Jag klämde mig ned mittemot en tjej som Skypade på sin dator. Jag drack det äckliga Lipton Yellow Label som de har varje morgon och åt en banan. Tjejen Skypade klart och stängde datorn. Hon hette Carmen sa hon till mig. Jag hette Sofie. Lite tyst. Hon kom från Kalifornien. Jag kom från Uppsala. Tyst.

Hon hatade Lipton Yellow Label. Då startade pladdret. Pladdret slutade inte, inte förrän jag blev hes. På riktigt. Hes!

Jag och Carmen gick en promenad, bort till parken jag gillar som jag var i på första natten här. Där gick vi över en liten bro till en liten ö med ett litet litet tempel. Ganska gulligt. Det fanns en enorm död sköldpadda på ön som tydligen hade bott i sjön för länge sen. Hmm.

Efter templet gick vi för att äta i närheten. Vi satte oss ned på något lokalt lunchställe. Lunchstället hade ingen meny, bara en enda rätt med nudlar. Lunchstället pratade inte engelska. Okej. Det slutade med två stora sura (?) nudeltallrikar med grönsaker, mycket vitlök och en soppa med mystery meat. Carmen provade på det konstiga köttet. Jag åt mina sura vitlöksnudlar och lite spenat och några konstiga blad som smakade …lakrits? Senare kom vi på att det konstiga köttet förmodligen var hund, som de äter mycket här. Ojojoj.

Vi gick en jättelång promenad mot Hanoi Flag Tower. Pladdrade hela vägen. Ojojoj. Hanoi Flag Tower var inte så högt men ganska snyggt. Det stod inget om öppettider och högst upp satt det en vakt med ett gevär och vi visste inte riktigt om vi fick gå upp. Men vi gick upp i alla fall och jag tror att vi kanske störde honom lite när vi kom till hans trånga rum högst upp i tornet där han satt. Han sa inget men såg lite sur ut. Vi bestämde oss för att inte störa så väldigt länge när vi fick syn på geväret han höll i.Vi gick ned till ett krigsmonument alldeles nedanför och tog lite foton. Det fanns några skyltar på engelska som förklarade om de olika flygplanen och bomberna och kriget i allmänhet. Helt plötsligt kom en soldat springandes och skrek att vi inte fick vara där. Väldigt konstigt, det var inte ens staket eller grindar runt stället. Stod inga öppettider. Men där fick man tydligen inte vara i alla fall så vi gick.

Nu hade vi alltså stört två beväpnade vakter idag och tyckte att vi kanske skulle gå till nåt museum istället. The Museum of Literature lät lagom. Det var ett rätt tråkigt museum, det var mer en park med ett tempel och en massa kinesiska tecken på stora stenplattor som stod på stora stensköldpaddor. Lite fina buskar klippta som djur från den kinesiska zodiaken, fast på ett Vietnamesiskt sätt (katt istället för hare, vildsvin istället för gris och vattenbuffel istället för oxe). Vi gick till en fin sjö mittemot museet och satte oss i gräset och bläddrade i guideboken. Vi hittade Hoa Lo Prison och gick dit. Det var en riktigt konstig upplevelse. Exakt hur konstig borde jag kanske inte säga just nu, kom ihåg att fråga mig när jag kommer hem.

 

 

Halong Bay

Första gången jag frågade var man tvungen att ha med sig sitt pass på alla resor, egna eller guidade. När jag frågade den andra gången, bara för att vara lite dryg och gnällig sådär, då gick det tydligen bra att åka på exempelvis dagsturen till Halong Bay. Jahapp. Jaja bättre sent än aldrig var det, ja. Då åker vi då. Så nästa dag for jag och Carmen till Halong Bay. Vi hade den bästa dagen.

Det började med en lite skumpig busstur genom Vietnamesisk landsbygd. Otroligt mysigt. Mest grönt, med små sjöar och vattendrag överallt. Färgglada hus i de små städerna. Gråa hus i byarna. Två timmar, och 300 suddiga foton från min sida, senare var vi i Halong city som egentligen heter något annat. Här stod vi ganska länge och väntade på en båt på en liten kaj och det var Carmens tur att fota. Båtarna här såg alla nästan likadana ut, mörkt trä och ibland hissat segel som påminde om en ryggfena på nån fisk jag inte kommer ihåg. Väldigt fina faktiskt. Det luktade trä, tjära och bensin. Jag gillade kajen.

Vi fick en liten båt efter ett tag. Vi gick in och satte oss i den stora hytten. Båten tuffade iväg. När vi kom bort från kajen kunde man se de fina bergen som stack upp ur haven. Legenden säger att för länge sen, när Vietnameserna slogs mot angripare så skickade gudarna drakar till hjälp. Drakarna spottade ut jade som föll ner i vattnet och blev gröna berg som slog sönder och stoppade angriparnas skepp. Drakarna tyckte att det var en så vacker plats att de slog sig ner för att bo här och den fick heta Ha Long  ”nedstigande draken”.

Efter en liten lunch på båten fick vi veta att vi hade betalat för en kajaktur också. Där ser man. Trevlig överraskning. Kajakturen gjorde nog hela dagen. Det var ganska varmt och väldigt soligt. Vi paddlade in i två grottor som dolde två fantastiskt vackra små vikar. Det var helt tyst och helt fritt från människor. Otroligt fint. Vattnet glimrade mot bergsväggarna och en ensam apa iakttog oss från andra sidan viken. Vi satt i vår kajak och njöt i tystnad. Apan tjattrade lite och gick upp i djungeln. Han hade en liten orange rumpa.

Mot slutet av dagen gick vi in i en stor grotta full av stalaktiter eller stalagmiter, droppstenar hursomhelst och här var det tyvärr väldigt svårt att fota. Fint var det i alla fall.

Det här var min bästa dag hittills i Vietnam.

 

 

 

Nu är det sovdags. Resten kommer i morgon. Puss godnatt!

 

Svenneinvasion!

Mitt hostel är just nu helt fullbokat. Det betyder att det är 80 personer här ikväll. Personer från hela världen kunde man tro, men nej. Det är hela 15 svenskar här! Det känns lite som att vara på något slags kollo eller något, inte att vara på andra sidan jorden med totala främlingar. Konstigt.

 

Tyvärr så har visumreglerna för Kina ändrats. Nu kan man inte längre söka expressvisum som bara tar en dag.  Man kan betala extra för att det bara ska ta fyra dagar. Det här gör att hela min resa blir annorlunda.

Bussen till Laos var inställd också. Man kan ta en annan men då får man sitta på ett hårt säte i över ett dygn. Några på hostelet kallar den för ”tortyrbussen”, det känns ju inte så kul. Jag skulle kunna ta nästa bra buss om det inte vore för att passet har skickats till kinesiska ambassaden.

Om man vill resa runt i Vietnam, till exempelvis Hoi An eller Halong Bay så behöver man ta med sitt pass.

Alltså: jag har inget pass, Laos är uteslutet och först när mitt pass kommer tillbaka på måndag kväll så kan jag resa utanför Hanoi. Varför ska det vara så? Jag blir så ledsen.

 

Skype vill inte samarbeta med mig och jag vill kunna ringa min resebyrå och Mamma. Usch jag har en dålig dag.

Det ska bli varmare i alla fall nästa vecka. Det kanske är trevligt att vara i Halong  då.

In the ”Nam

Jag vet inte varför bloggen dog. Jag tänker inte diskutera eller ursäkta det nu, förutom några korta ord. Jag vet inte vad som hände. Förlåt för att jag slutade.

Så!

För er som inte visste det så har jag lämnat Taiwan. Japp. Inget mer buddhist-vego-nudel-frukost-stället. Ingen mer choklad från söta Is Taiwan Is Chocolate. Inga fler jordbävningar!

Nu är det Vietnam som gäller. Sen kommer annat, men det kommer sen. Nu är det Hanoi! I Hanoi är det annorlunda. Lite som en blandning av Thailand och Kina. Jag gillar Hanoi.  Det är svårt att beskriva hur det ser ut så jag lägger upp ett galleri istället. Det är svårt att beskriva hur det är också, men det är för att jag kom hit igår. Det är kallt för att vara i den här delen av Asien. Det är helt hopplös trafik. Alla kör där de vill, ibland också när de vill. Trafikljus är mer riktlinjer. Vill du försöka korsa gatan där det inte finns trafikljus som ”hjälp” så måste du vara beredd på ett par saker först. Alla tutar, jämt. Bli inte rädd. Jag tutar, alltså finns jag. Var inte rädd för bilar och mopeder, du är ett litet hinder i trafiken som de undviker automatiskt. Vänta tills det är få fordon (det kan faktiskt hända då och då) och börja gå så förutsägbart som möjligt. Bestäm ditt tempo och håll dig till det! Stanna inte, börja inte springa, tveka inte. Bara gå så kommer de att väja för dig som havet för Moses. Det är ju inte lätt att sluta vara livrädd helt tvärt, speciellt när det är så många som dör i trafiken här, men de är så vara med att folk bara plöjer på så om du plötsligt stannar så är risken troligen större för att en olycka sker.

Här kommer några bilder. Lägg märke till elledningarna här! Svårt att missa egentligen.

Puss godnatt.