Vardagsproblem

Hur använder man telefonen? Eller tunnelbanan? Var köper man mat? Hur funkar den här uttagsautomaten? Är det meningen att man ska lämna dricks? Vad är min adress egentligen? Hur blir man av med soporna? Får man gå in här med det här? Städar man efter sig på lunchrestaurangen? Och hur funkar trafiken egentligen?!

Ni skulle skratta om ni kunde höra mina dumma tankar. Det är lätt att känna sig som om man är 5 år igen här. Men det finns ingen mamma eller pappa så vi får lära oss själva genom att försöka och misslyckas. Och pinsamt blir det ju ofta. Men det jobbiga är ju det man inte kan lära sig själv, som att hitta t ex en schysst pool eller en prutmarknad. Man orkar inte gå runt och leta väldigt länge i den här hettan. Ofattbart dåliga sidor och dålig information man googlat sig till hjälper ju inte. Det tog oss 10 dagar att hitta en Lushbutik och det finns 11st i den här staden.

Vi hade en misstanke om att sopbilarna i den här stan spelade sin otroligt skräniga Für Elise och nån annan trudelutt från nån Tekla Badarzewska-Baranowska, gjorde just det för att man skulle rusa ut med sina sopor och jaga bilen för att få slänga dem. Jodå. Nu när sopberget har växt sig stort har vi desperat googlat fram att det är just så, och lite jobbigare ändå. Inte för att vi har köpt de speciella blåa soppåsarna man absolut måste ha för att få slänga skräpet (kom igen, vi som har köpt så fina rosa påsar som luktar… hmm… rosor?), men liksom bara för att ha lite koll på läget så har jag spänt öronen efter Für Elise om kvällarna, men inget skränigt tutande i vår gränd. Skönt på ett sätt, men ska jag stå borta på den lite större gatan och lyssna för att sen rusa hem och upp till 3:e våningen för att sen sätta efter bilen och dessutom försöka sortera skräpet i olika avdelningar som förklaras på kinesiska? Åh jag vill inte, vill inte, vill inte. Men sopberget är oundvikligt nu. Suck.

En annan sur sak är att i en vecka nu har jag klagat på den här madrassen som vi har. Det känns som om man ligger och sover på en trästomme, ett rutnät av trä med lite madrass runt. Idag märkte vi att andra grannar har sin madrass åt andra hållet. Med en konstig bambusida uppåt. Det verkade inte alls logiskt när vi kom hit första dagen och skulle bädda. Ingen hade ju sagt nåt så vi trodde ju aldrig att man skulle sova på träsidan. Men så har vi ju gjort just det fast vi trodde tvärtom. Så dumt.

Vi har varit dåliga på att visa hur det ser ut här. Och dåliga på att skriva regelbundet. Vi ska försöka skriva en post minst varannan dag. Nu till lite bilder på det här stället:

Så här kan det se ut i Taipei

eller så här

typisk gränd

Shilin night market som vi besökte igår. Burr vad trångt.

Taipeis otroligt fräscha tunnelbana! Dagens positiva överraskning!

Den löjliga tunnelbanebiljetten. Kostade bara 5kr dock!

Nej nu är det nog. Dags att sova. Ska bara vända madrassen först.

Oväntad semester i Taibei

Livet börjar bli vardag i Taiwan. Jag har flyttat in i ett rum på kampus. Jag bor på 14:e våningen med bra utsikt över staden. Nästintill finns ett kök som delas av fem studenter. Hittills är det bara jag som har kommit.

Terminen börjar först om två veckor. Vi kom alltså hit en hel månad i förväg. Nu har vi snart ordnat med alla de inköp och byråkratigrejor som jag fruktade skulle ta så lång tid. Vad ska vi fylla dagarna med. Tja, vi kan väl turista runt i Taibei. Följaktligen gör jag Edvin och Sofie vårt bästa för att upptäcka detta, i Sverige ganska okända, område. Vi åker tåg till fulongstranden norr om Taibei. Utanför tågets fönster försvinner huvudstadens kaos och smogg. Istället skymtar gröna kullar med trasiga små stenhus och tempel. Resan varar i en och en halv timme. Jag och Edvin underhåller oss med att rita en jätteful serie i galago-stil där jag är Långben och han är Musse Pigg och där det är massor av blod och splatter. Sofie lyssnar på talbok.

Stranden är inhägnad av stängsel. Man måste betala 15kr per person för att gå in. Även själva badplatsen är inhägnad och det tillåtna vattnet blir aldrig djupt. Platsen är anpassad för en kultur i vilken alla kanske inte kan simma. Eftersom vädret är varmt känns det skönt att gå ner i vattnet. Sofie skrämmer oss med att säga att hon ser krabbor på havsbottnen. Jag är själv mest orolig för packningen som ligger oskyddad på sandstranden. Bara glasögonen kostar ju 5000 och tänk om bankkortet blir stulet, Usch vad jobbigt, jag pallar inte ens att tänka på det. Vågorna är stora och roliga och snart börjar vi skutta och plaska.

På vägen hem har vi inga sittplatser på tåget. En tatuerad kille går förbi mig och råkar få syn på den superfula serie som jag och Edvin har tecknat. Wow säger han och frågar om han får läsa. Det här är verkligen hans typ av humor säger han. Eftersom det inte finns några andra platser sitter jag bredvid killen och pratar om tatueringar. Jag berättar att Edvin funderar på att tatuera tetris-mönstret på armen. Killen säger att detta antagligen både är billigt och smärtfritt att göra i Taiwan eftersom tetrisblocken är så regelbundna och fyrkantiga. När vi är tillbaka i Taibei tror jag att han vill hitta på något tillsammans med oss. Jag får en släng av skräck för att socialisera och låtsas att jag inte förstår. Tåget stannar och vi reser oss upp och börjar gå mot utgången. Heja! heja! Ropar killen till oss innan vi går.

Det där med planering…

Fastän vi hade en ganska mosig dag igår kände vi att jodå visst fan skulle vi kunna skaffa telefonkort, cyklar, Guffas rum på campus, träffa hostelvärdinnan och byta rum här (till ett faktiskt ganska mycket bättre ändå), åka till en galleria och köpa nödvändiga husprylar som handdukar(!) och en eladapter och även nya skor och solkräm idag om vi bara gick upp tidigt .

Okej. Jag sov 4-5 timmar  och började dagen med att smeta armhålan med myggmedel istället för deo. Efter det gick vi ut för att käka frukost på en buddistisk-vegan-nudelrestaurang. Det var asgott. Faktiskt. Typ det första riktigt goda hittills som jag har lyckats få i mig. Sen kom vi hem och glömde bort att när vi skulle träffa värdinnan skulle vi ju faktiskt ha checkat ut från det första rummet. Lite pinsamt, skyndade att packa ihop och träffade henne igen 40 min senare. Jaja.

Nu var det dags för telefonkortet, och det lyckades vi fixa ganska bra i alla fall. Vi visste inte vad vi skulle fylla i på pappren, lite pinsamt igen, och så skrev jag under ett papper som jag inte alls vet vad det stod på men vi får se helt enkelt om de kommer för att claima mina njurar sen. Efter det gick vi i toksoligt tokhett väder bort till Giants cykelbutik och konstaterade att vi skulle vänta med att köpa cykel tills vi hade sett priserna på gallerian. Okej, taxi till gallerian.

Gallerian var sämst. Inte som varken en lyxgalleria i Peking eller en inomhusmarknad som Pärlmarknaden, utan mer som… GK’s. Skitsamma, cyklar har de i alla fall och handdukar och solkräm också.  Men på något vänster blev det varken handduk, solkräm, skor eller några andra husgrejer för den delen heller. Det blev en skitful fläkthatt och en ganska nice helt ny cykel till Guffa för ca 570 sek! Vi fick en vägbeskrivning till en butik som kanske hade eladaptrar. Den såg ut att ta 10 minuter, men efter en halvtimmes promenad och extremt mycket svettandes började man ge upp hoppet lite. Vi gick in på en postbank för att ta ut pengar. Inga pengar kom ut, däremot åkte ett pass in. Edvins automat hade sagt till honom att ”insert passbook” och troligen en aning desperat för att inga pengar hade kommit ut så stoppade han in sitt pass och tänkte något i stil med att de är ju ganska dåliga på engelska i Taiwan. Passet stannade inne. Panik. Gustav kom för att hjälpa och tack och lov efter 5 minuter kom passet tillbaka, men inte Guffa. Suck och stön och springa runt och leta och skämmas skämmas skämmas och svettas och åh den absolut jobbigaste timmen vi haft hittills på vår resa. Dumma turister.

Okej vidare på den vilda jakten på adaptern. Vi går och går (och svettas!) tills vi nästan är framme fast vi inte inser det och går istället in på en klassisk kinesisk inomhusmarknad full med skit och hittar där som sänt från gudarna… en adapter! Tjoho, vi köper två och går hemåt. Nu är det troligen för sent för att checka in på campus tänker vi och går och käkar istället. Edvin och Guffa var mycket nöjda med stället vi hittade som var lite vego-eko-nytto-ni vet. Jag trodde att jag inte var hungrig men petade i mig lite ändå, men bara lite. Sen köpte vi en halvt värdelös och en helt värdelös karta på 7eleven samt en slurpeeslush med syntetmelonsmak som gav mig svullnad i halsen och gjorde mig hes (och gissa vad sur jag var! om det är riktig frukt i, varför måste det då absolut smaka äckelsyntet ändå?). Vi promenerade hem genom en park med Chang Kai Shek memorial hall och det var jättesnyggt där så dit ska vi gå imorgon och fotografera!

Väl hemma så var det klart att det var för sent att åka till campus så Guffa fick fråga värdinnan här om han kunde stanna en natt till vilket var lite pinsamt för hon måste ju tycka att vi är väldigt slarviga men det gick bra. Skönt. Nu skulle jag bara sitta på vårt svala rum och få igång datorn igen med min nya adapter men det skulle ju så klart inte funka. Grejen glappade ganska mycket så jag reser mig upp för att dra ut den och prova det andra uttaget men bränner mig på skiten, får panik, rycker loss den med lite pappersservetter för att inte bränna mig igen men gör det likförbannat, slänger skiten på golvet och lugnar ner mig. Kommer på tio sekunder senare att den luktar bränd plast, ser en brandvarnare i taket, får mardrömsscenarion i huvudet och plockar upp den och kommer fram till att den måste ut, ut ut. Ställer mig i hissen med en liten grej som luktar bränd plast och kommer tack och lov på i rätt sekund att det inte var en bra idé, hinner precis få en fot i dörrspringan och går ut för att ta trappan istället. Går förbi dörrvakten med en mystisk servett som bränner mig men försöker att se normal ut, kommer ut och går ill en mörk gränd och lägger den äckliga lilla jäkeln där bredvid en soptunna och pustar ut. Pinsamt och jobbigt.

Vi lyckades med att köpa en cykel och fixa telefonkort i alla fall. I morgon ska vi köpa 2 cyklar till samt annat viktigt och gå på fina, trygga Ikea, vars grejer inte brinner upp och försöka lyckas lite bättre med saker helt enkelt. Nu är klockan tio över tolv och vi ska gå och köpa mat, tack och lov!

Taipei by day

Det här får bli ett tämligen kort inlägg då klockan är halv två och vi behöver få rätsida på våra dygn.

Idag har vi gått ofantligt mycket. Än mer ofantligt blir det när man tänker på att vi gjorde detta i extrem värme och väta. Inget regn, men det hade känts mer befogat att vara dyblöt om det hade regnat. Vi är verkligen i en annan del av världen, det gör sig påmint varje gång man inte ligger och bloggar på ett svalt rum.

Vi gick så mycket för att vi hade så många saker att ta tag i. Det har vi imorgon med i och för sig, men förhoppningarna är att vi ska fixa cyklar till oss innan vi ger oss iväg. Det vi hann med innan vi rann hemåt var: Gå till campus-området, där Gustav kommer bo, och det var typ allt. Jag skojar inte. Vi gick säkert i en timma i detta väder för att komma dit. Därefter gick vi säkert en halvtimma till längs floden innan vi beslutade att ta en taxi hem. Skratta ni åt att vi tragglade i hela 1,5 h, men gör om det själva om ni är så sturska! Vi bor i tropiken det gör inte ni!

Nu ska jag flika in lite snabbt om en företeelse som vi i Sverige kallar Tjänster och gentjänster. Detta kallas i Kina 關係 (guanxi). I Kina är det däremot lite annorlunda hur stora tjänster man kan be någon om, och hur stora tjänster man i jakten på att förbättra sin guanxi gentemot någon man kan tänkas göra. Detta kan bli lite småkonstigt då man utan vidare kan få en förfrågan av en Kinesisk student i Uppsala om man kan fixa en bostad åt dem. I Sverige så kanske vi tycker att det är lite i överkant av vad man kanske kan tänka sig göra, men som goda Svenskar som aldrig säger ”nej” så säger vi ”jag ska hålla ögonen öppna”. För oss så är det ofta inte mer än så och det glöms till slut bort, men då ska man veta att Kinesen högst troligt ringer dig omotiverat tidigt någon dag och frågar hur det går med bostaden. Konstigt tycker vi.

Men som bloggen tydligt staterar så är det i det här fallet vi som är de konstiga. Och i sann normal Kinesisk anda har vi, jag och Sofie, redan fått ett erbjudande på en lägenhet av vår mycket vänliga och hårt arbetande Hostelvärdinna. Förvisso enbart ett rum och badrum, men det är i alla fall ett rum där både jag och Sofie får bo, till skillnad från bostäderna på campus. Enda problemet är att det inte har något kök, men det var okej för oss att sätta in en kokplatta om vi så ville.

Undrar hur fet gentjänst vi förväntas göra bara…