Ojojoj

Det har hänt så mycket här sen jag uppdaterade senast. Det känns riktigt jobbigt att skriva om allt just nu eftersom att jag just nu ligger i krig med mitt flygbolag lite och inte har någon biljett hem för tillfället. Det jobbiga är att man ena stunden pratar med kontoret här i Hanoi, för att sedan ringa till Sverige och vid den tiden man har lyckats prata med Sverige har Hanoi stängt pga tidsskillnaden. Ojojoj. Men nu är det snart avklarat och förhoppningsvis har jag en biljett imorgon bitti. Då ska jag åka till Kina.

Jag ska berätta allt i rätt ordning.

 

Carmen

Jag gick ned till frukosten en dag för kanske en vecka sedan. Det var ganska fullt. Jag klämde mig ned mittemot en tjej som Skypade på sin dator. Jag drack det äckliga Lipton Yellow Label som de har varje morgon och åt en banan. Tjejen Skypade klart och stängde datorn. Hon hette Carmen sa hon till mig. Jag hette Sofie. Lite tyst. Hon kom från Kalifornien. Jag kom från Uppsala. Tyst.

Hon hatade Lipton Yellow Label. Då startade pladdret. Pladdret slutade inte, inte förrän jag blev hes. På riktigt. Hes!

Jag och Carmen gick en promenad, bort till parken jag gillar som jag var i på första natten här. Där gick vi över en liten bro till en liten ö med ett litet litet tempel. Ganska gulligt. Det fanns en enorm död sköldpadda på ön som tydligen hade bott i sjön för länge sen. Hmm.

Efter templet gick vi för att äta i närheten. Vi satte oss ned på något lokalt lunchställe. Lunchstället hade ingen meny, bara en enda rätt med nudlar. Lunchstället pratade inte engelska. Okej. Det slutade med två stora sura (?) nudeltallrikar med grönsaker, mycket vitlök och en soppa med mystery meat. Carmen provade på det konstiga köttet. Jag åt mina sura vitlöksnudlar och lite spenat och några konstiga blad som smakade …lakrits? Senare kom vi på att det konstiga köttet förmodligen var hund, som de äter mycket här. Ojojoj.

Vi gick en jättelång promenad mot Hanoi Flag Tower. Pladdrade hela vägen. Ojojoj. Hanoi Flag Tower var inte så högt men ganska snyggt. Det stod inget om öppettider och högst upp satt det en vakt med ett gevär och vi visste inte riktigt om vi fick gå upp. Men vi gick upp i alla fall och jag tror att vi kanske störde honom lite när vi kom till hans trånga rum högst upp i tornet där han satt. Han sa inget men såg lite sur ut. Vi bestämde oss för att inte störa så väldigt länge när vi fick syn på geväret han höll i.Vi gick ned till ett krigsmonument alldeles nedanför och tog lite foton. Det fanns några skyltar på engelska som förklarade om de olika flygplanen och bomberna och kriget i allmänhet. Helt plötsligt kom en soldat springandes och skrek att vi inte fick vara där. Väldigt konstigt, det var inte ens staket eller grindar runt stället. Stod inga öppettider. Men där fick man tydligen inte vara i alla fall så vi gick.

Nu hade vi alltså stört två beväpnade vakter idag och tyckte att vi kanske skulle gå till nåt museum istället. The Museum of Literature lät lagom. Det var ett rätt tråkigt museum, det var mer en park med ett tempel och en massa kinesiska tecken på stora stenplattor som stod på stora stensköldpaddor. Lite fina buskar klippta som djur från den kinesiska zodiaken, fast på ett Vietnamesiskt sätt (katt istället för hare, vildsvin istället för gris och vattenbuffel istället för oxe). Vi gick till en fin sjö mittemot museet och satte oss i gräset och bläddrade i guideboken. Vi hittade Hoa Lo Prison och gick dit. Det var en riktigt konstig upplevelse. Exakt hur konstig borde jag kanske inte säga just nu, kom ihåg att fråga mig när jag kommer hem.

 

 

Halong Bay

Första gången jag frågade var man tvungen att ha med sig sitt pass på alla resor, egna eller guidade. När jag frågade den andra gången, bara för att vara lite dryg och gnällig sådär, då gick det tydligen bra att åka på exempelvis dagsturen till Halong Bay. Jahapp. Jaja bättre sent än aldrig var det, ja. Då åker vi då. Så nästa dag for jag och Carmen till Halong Bay. Vi hade den bästa dagen.

Det började med en lite skumpig busstur genom Vietnamesisk landsbygd. Otroligt mysigt. Mest grönt, med små sjöar och vattendrag överallt. Färgglada hus i de små städerna. Gråa hus i byarna. Två timmar, och 300 suddiga foton från min sida, senare var vi i Halong city som egentligen heter något annat. Här stod vi ganska länge och väntade på en båt på en liten kaj och det var Carmens tur att fota. Båtarna här såg alla nästan likadana ut, mörkt trä och ibland hissat segel som påminde om en ryggfena på nån fisk jag inte kommer ihåg. Väldigt fina faktiskt. Det luktade trä, tjära och bensin. Jag gillade kajen.

Vi fick en liten båt efter ett tag. Vi gick in och satte oss i den stora hytten. Båten tuffade iväg. När vi kom bort från kajen kunde man se de fina bergen som stack upp ur haven. Legenden säger att för länge sen, när Vietnameserna slogs mot angripare så skickade gudarna drakar till hjälp. Drakarna spottade ut jade som föll ner i vattnet och blev gröna berg som slog sönder och stoppade angriparnas skepp. Drakarna tyckte att det var en så vacker plats att de slog sig ner för att bo här och den fick heta Ha Long  ”nedstigande draken”.

Efter en liten lunch på båten fick vi veta att vi hade betalat för en kajaktur också. Där ser man. Trevlig överraskning. Kajakturen gjorde nog hela dagen. Det var ganska varmt och väldigt soligt. Vi paddlade in i två grottor som dolde två fantastiskt vackra små vikar. Det var helt tyst och helt fritt från människor. Otroligt fint. Vattnet glimrade mot bergsväggarna och en ensam apa iakttog oss från andra sidan viken. Vi satt i vår kajak och njöt i tystnad. Apan tjattrade lite och gick upp i djungeln. Han hade en liten orange rumpa.

Mot slutet av dagen gick vi in i en stor grotta full av stalaktiter eller stalagmiter, droppstenar hursomhelst och här var det tyvärr väldigt svårt att fota. Fint var det i alla fall.

Det här var min bästa dag hittills i Vietnam.

 

 

 

Nu är det sovdags. Resten kommer i morgon. Puss godnatt!

 

För trötta för att blogga

Vi, jag och Sofie, har varit runt väldigt mycket idag så detta inlägg skrivs mer av pliktkänsla än skrivarambition. Hoppas ni ursäktar.

Vädret har varit sämre de senaste dagarna med både regn och mycket åska. Det har inte ändrat så mycket av våra vanor, vi spenderar fortfarande stora delar av dagarna inomhus, men nu för att slippa bli blöta av regn istället för svett.

Innan vädret började bli sämre hann vi med att skaffa oss en tunnelbaneguide som hjälpte oss hitta fina ställen att besöka under dagarna innan skolan börjar. Med hjälp av den så tog vi oss för ett par dagar sen till Bitan, ett område ett par stationer söder från oss, där en gammal hängbro från 1936 binder samman öst-och västkusten av floden. Bilder följer.

Idag har vi besökt ett gammalt tehus i sann kolonialanda. Rest 1908 och ritat av en Japansk arkitekt. Det var lite som jag tänker mig att det var att vara vit i Shanghai eller Hongkong under 20-talet. Teet var fantastiskt gott. Vi tog dock inga bilder, men det kan bli fler besök så vi (ni) får se.

Efter teet åkte Gustav hem till sig och jag och Sofie begav oss med tunnelbanans hjälp till Raohe night market. Det var mest ointressanta klädesbutiker där dessvärre. Vi stötte däremot på vår kompis JT från Uppsala. Mycket trevligt möte.

Nu ska vi sova. Imorgon fyller jag år, jag önskar mig bättre väder.

Vid tunnelbanestationen

Hängbro från 30-talet

Betongbro från nutalet

Häftigt hus

Väldigt vacker utsikt från hängbron

Väldigt vacker utsikt från hängbron

Direkt efter man gått över till västkusten kunde man gå längs en bergsstig in i djungeln

Hus i djungeln

Vykortslik bild tagen från en trampbåt

JT stod och chillade i en butik på nattmarknaden, som han brukar

Taipei by day

Det här får bli ett tämligen kort inlägg då klockan är halv två och vi behöver få rätsida på våra dygn.

Idag har vi gått ofantligt mycket. Än mer ofantligt blir det när man tänker på att vi gjorde detta i extrem värme och väta. Inget regn, men det hade känts mer befogat att vara dyblöt om det hade regnat. Vi är verkligen i en annan del av världen, det gör sig påmint varje gång man inte ligger och bloggar på ett svalt rum.

Vi gick så mycket för att vi hade så många saker att ta tag i. Det har vi imorgon med i och för sig, men förhoppningarna är att vi ska fixa cyklar till oss innan vi ger oss iväg. Det vi hann med innan vi rann hemåt var: Gå till campus-området, där Gustav kommer bo, och det var typ allt. Jag skojar inte. Vi gick säkert i en timma i detta väder för att komma dit. Därefter gick vi säkert en halvtimma till längs floden innan vi beslutade att ta en taxi hem. Skratta ni åt att vi tragglade i hela 1,5 h, men gör om det själva om ni är så sturska! Vi bor i tropiken det gör inte ni!

Nu ska jag flika in lite snabbt om en företeelse som vi i Sverige kallar Tjänster och gentjänster. Detta kallas i Kina 關係 (guanxi). I Kina är det däremot lite annorlunda hur stora tjänster man kan be någon om, och hur stora tjänster man i jakten på att förbättra sin guanxi gentemot någon man kan tänkas göra. Detta kan bli lite småkonstigt då man utan vidare kan få en förfrågan av en Kinesisk student i Uppsala om man kan fixa en bostad åt dem. I Sverige så kanske vi tycker att det är lite i överkant av vad man kanske kan tänka sig göra, men som goda Svenskar som aldrig säger ”nej” så säger vi ”jag ska hålla ögonen öppna”. För oss så är det ofta inte mer än så och det glöms till slut bort, men då ska man veta att Kinesen högst troligt ringer dig omotiverat tidigt någon dag och frågar hur det går med bostaden. Konstigt tycker vi.

Men som bloggen tydligt staterar så är det i det här fallet vi som är de konstiga. Och i sann normal Kinesisk anda har vi, jag och Sofie, redan fått ett erbjudande på en lägenhet av vår mycket vänliga och hårt arbetande Hostelvärdinna. Förvisso enbart ett rum och badrum, men det är i alla fall ett rum där både jag och Sofie får bo, till skillnad från bostäderna på campus. Enda problemet är att det inte har något kök, men det var okej för oss att sätta in en kokplatta om vi så ville.

Undrar hur fet gentjänst vi förväntas göra bara…

Stapplande försök till bloggande

Så var det dags för mig att ta mina första hyperdigitaliserade steg och börja författa meningar längre än 140 bokstäver (twitter) och förhoppningsvis med en proportionerlig höjning av innehållsvärdet.

En annan förhoppning är att lyckas få någon att läsa detta, vilket har visat sig långt svårare än jag trodde (Hallå, jag sjunger ju i ett band, är inte det creddigt nog eller?) med mitt kvittrande, som jag jobbat hårdare än en b-kändis med att promota. Sorgligt? Ja. Effektivt? Nej. Jag lider av vad man kan kalla för digital exhibitionism i vad man kan kalla för en digital enmansakt.

Nu är jag i alla fall igång.

Första inlägget.

Första sidan.

Check.

Okej.

Taipei, 13:18 den 18e augusti.. Jag vet ännu inte hur sjukt varmt det är idag för vi har legat kvar i sängen allesammans på vårt lilla fyrbäddsrum som dygnet runt hålls bekvämt med luftkonditionering. Sofie sa något nyss om att det skulle bli 29-35 grader, bitvis soligt och med 75% luftfuktighet, och med tanke på hur allt kändes när vi anlände igår kan jag tänka mig att det är så det är här. Varmt, ganska grått och sjukt sjukt blött. För er som hållit er ajour med nyheterna så vet ni att det varit en tyfon här för en vecka sen lite drygt, den har vi inte märkt något av, så oroa er inte. Vi blir inte bortregnade eller bortblåsta, vi har andra problem än så.

Igår anlände vi som sagt till ett varmt och långt gråare land än jag väntat mig. Jag vet inte om det var för att vi åkte till Storkinas (Ja, jag kallar det Storkina, inte för att jag är Maoist eller Kommunist, utan för att jag tycker det låter roligt) goda lillebror Lillkina (Också roligt), men det kändes som att vi skulle komma till ett land där städerna såg ut som Mirror’s Edge. Så är inte fallet. Det ser precis likadant ut. Kanske är det det så alla NIC-länder ser ut. Jag misstänker det i alla fall.

Nu ska vi snart bege oss ut för att äta något och se på staden i dagsljus. Uppdateringar följer!