Jag och Carmen lyckades pallra oss iväg till Hoi An, en liten hamnstad i mitten av Vietnam. Att jag inte hade något pass var tydligen inte längre något problem (suck) och vi bokade ett litet hotell och en så kallad Sleeper Bus. Innan bussen skulle gå hade vi en sista eftermiddag i Hanoi tillsammans vilket vi firade med att gå och äta på ett litet lunchställe i närheten. Lunchstället hade : en meny (alla andra ställen har bara en eller två rätter, punkt), en meny på engelska (wow, men troligen översatt med google translate eller liknande för det gick inte riktigt att förstå alla gånger), öl för 1.15 kr, ett dussin olika rätter med ål, stekt sköldpadda, oxpenisgryta, 3 olika rätter med mage och självklart ett antal rätter med hund. Nice.

Att åka Sleeper Bus var verkligen ingen trevlig upplevelse. Jag är väldigt glad att jag inte gjorde det med ål i magen.  Vår buss var väldigt full (de kastade av några vietnameser för att vi skulle få plats) och jag fick en plats längst bak i ett mycket trångt utrymme som bestod av 5 väldigt smala liggplatser i bredd där avståndet mellan säng och tak var 50 cm. Självklart var min plats i mitten, med två ganska tysta amerikanska grabbar på ena sidan och ett amerikansk par som drack vodka för att stå ut med bussfärden på andra sidan. Alla somnade ganska fort förutom jag då, och jag fick ligga och känna mig instängd och illamående (Vietnams vägar är otroligt dåliga) medan de andra armbågades och sparkades och luktade vodka och cigaretter. Usch. Det tog 19 timmar.

Hoi An var en väldigt vacker liten stad. Väldigt mysig. Faktiskt värt att åka den där bussresan för. Men det finns ju också väldigt billiga flygbiljetter för den som har ett pass. Jag och Carmen bodde på ett hotell för 70kr natten, centralt med en liten pool. Tyvärr så funkade inte internet så bra och på vår andra dag började Carmens eladapter nästan brinna (been there, done that) så det var väl kanske inte det bästa stället. Men Hoi An är en underbar plats som jag tycker alla som åker till Vietnam borde besöka. Jag önskar verkligen att jag kunde ha stannat längre där. Men jag skulle tillbaka till Hanoi och Carmen skulle till Saigon. Väldigt sorgligt. På bussen på väg hem var jag tyst för första gången på väldigt länge och halsen var riktigt öm nästa dag.

När jag kom till Hanoi igen var det planerat att jag bara skulle hämta mitt pass, stanna en natt och åka till Kina nästa dag. Men det blev ett antal nätter och massor av ångest istället, på grund av en lång historia om en flygbiljett som jag aldrig mer vill tänka på. Resan igenom Kina blev alltså tyvärr väldigt kort, men det var väldigt fint att se södra Kina från ett tåg i alla fall så jag kommer nog att göra om det någon annan gång. Jag fick se lite av Nanning på natten, det visade sig vara neonljusens stad och jag har en väldigt fin video som ni får komma ihåg att fråga mig om sen. Jag stannade också en natt i Guangzhou, som var lite som en blandning av Beijing och Taipei. Igenom Guangzhou rinner Pärlfloden och att ta en färja över till andra sidan kostar 1kr, väldigt mysigt att göra på kvällen (kanske för att man inte kan se hur otroligt smutsig floden är).

Från Guangzhou åkte jag tåg till Hong Kong, där jag är nu med Edvin. Hong Kong ser ut precis som man tror, otroliga skyskrapor precis överallt. Det är en konstig plats att vara på. Edvin skrev i början av den här resan att Taipei var som Mirror’s Edge. När han fick se de här skyskraporna ändrade han sig.

Jag ska lägga upp bilder en annan gång med bättre internet.

Jag har en flygbiljett nu mamma, samma tid. Vi ses snart!

Jag ska berätta allt i rätt ordning.

Carmen

Jag gick ned till frukosten en dag för kanske en vecka sedan. Det var ganska fullt. Jag klämde mig ned mittemot en tjej som Skypade på sin dator. Jag drack det äckliga Lipton Yellow Label som de har varje morgon och åt en banan. Tjejen Skypade klart och stängde datorn. Hon hette Carmen sa hon till mig. Jag hette Sofie. Lite tyst. Hon kom från Kalifornien. Jag kom från Uppsala. Tyst.

Hon hatade Lipton Yellow Label. Då startade pladdret. Pladdret slutade inte, inte förrän jag blev hes. På riktigt. Hes!

Jag och Carmen gick en promenad, bort till parken jag gillar som jag var i på första natten här. Där gick vi över en liten bro till en liten ö med ett litet litet tempel. Ganska gulligt. Det fanns en enorm död sköldpadda på ön som tydligen hade bott i sjön för länge sen. Hmm.

Efter templet gick vi för att äta i närheten. Vi satte oss ned på något lokalt lunchställe. Lunchstället hade ingen meny, bara en enda rätt med nudlar. Lunchstället pratade inte engelska. Okej. Det slutade med två stora sura (?) nudeltallrikar med grönsaker, mycket vitlök och en soppa med mystery meat. Carmen provade på det konstiga köttet. Jag åt mina sura vitlöksnudlar och lite spenat och några konstiga blad som smakade …lakrits? Senare kom vi på att det konstiga köttet förmodligen var hund, som de äter mycket här. Ojojoj.

Vi gick en jättelång promenad mot Hanoi Flag Tower. Pladdrade hela vägen. Ojojoj. Hanoi Flag Tower var inte så högt men ganska snyggt. Det stod inget om öppettider och högst upp satt det en vakt med ett gevär och vi visste inte riktigt om vi fick gå upp. Men vi gick upp i alla fall och jag tror att vi kanske störde honom lite när vi kom till hans trånga rum högst upp i tornet där han satt. Han sa inget men såg lite sur ut. Vi bestämde oss för att inte störa så väldigt länge när vi fick syn på geväret han höll i.Vi gick ned till ett krigsmonument alldeles nedanför och tog lite foton. Det fanns några skyltar på engelska som förklarade om de olika flygplanen och bomberna och kriget i allmänhet. Helt plötsligt kom en soldat springandes och skrek att vi inte fick vara där. Väldigt konstigt, det var inte ens staket eller grindar runt stället. Stod inga öppettider. Men där fick man tydligen inte vara i alla fall så vi gick.

Nu hade vi alltså stört två beväpnade vakter idag och tyckte att vi kanske skulle gå till nåt museum istället. The Museum of Literature lät lagom. Det var ett rätt tråkigt museum, det var mer en park med ett tempel och en massa kinesiska tecken på stora stenplattor som stod på stora stensköldpaddor. Lite fina buskar klippta som djur från den kinesiska zodiaken, fast på ett Vietnamesiskt sätt (katt istället för hare, vildsvin istället för gris och vattenbuffel istället för oxe). Vi gick till en fin sjö mittemot museet och satte oss i gräset och bläddrade i guideboken. Vi hittade Hoa Lo Prison och gick dit. Det var en riktigt konstig upplevelse. Exakt hur konstig borde jag kanske inte säga just nu, kom ihåg att fråga mig när jag kommer hem.

Halong Bay

Första gången jag frågade var man tvungen att ha med sig sitt pass på alla resor, egna eller guidade. När jag frågade den andra gången, bara för att vara lite dryg och gnällig sådär, då gick det tydligen bra att åka på exempelvis dagsturen till Halong Bay. Jahapp. Jaja bättre sent än aldrig var det, ja. Då åker vi då. Så nästa dag for jag och Carmen till Halong Bay. Vi hade den bästa dagen.

Det började med en lite skumpig busstur genom Vietnamesisk landsbygd. Otroligt mysigt. Mest grönt, med små sjöar och vattendrag överallt. Färgglada hus i de små städerna. Gråa hus i byarna. Två timmar, och 300 suddiga foton från min sida, senare var vi i Halong city som egentligen heter något annat. Här stod vi ganska länge och väntade på en båt på en liten kaj och det var Carmens tur att fota. Båtarna här såg alla nästan likadana ut, mörkt trä och ibland hissat segel som påminde om en ryggfena på nån fisk jag inte kommer ihåg. Väldigt fina faktiskt. Det luktade trä, tjära och bensin. Jag gillade kajen.

Vi fick en liten båt efter ett tag. Vi gick in och satte oss i den stora hytten. Båten tuffade iväg. När vi kom bort från kajen kunde man se de fina bergen som stack upp ur haven. Legenden säger att för länge sen, när Vietnameserna slogs mot angripare så skickade gudarna drakar till hjälp. Drakarna spottade ut jade som föll ner i vattnet och blev gröna berg som slog sönder och stoppade angriparnas skepp. Drakarna tyckte att det var en så vacker plats att de slog sig ner för att bo här och den fick heta Ha Long  ”nedstigande draken”.

Efter en liten lunch på båten fick vi veta att vi hade betalat för en kajaktur också. Där ser man. Trevlig överraskning. Kajakturen gjorde nog hela dagen. Det var ganska varmt och väldigt soligt. Vi paddlade in i två grottor som dolde två fantastiskt vackra små vikar. Det var helt tyst och helt fritt från människor. Otroligt fint. Vattnet glimrade mot bergsväggarna och en ensam apa iakttog oss från andra sidan viken. Vi satt i vår kajak och njöt i tystnad. Apan tjattrade lite och gick upp i djungeln. Han hade en liten orange rumpa.

Mot slutet av dagen gick vi in i en stor grotta full av stalaktiter eller stalagmiter, droppstenar hursomhelst och här var det tyvärr väldigt svårt att fota. Fint var det i alla fall.

Det här var min bästa dag hittills i Vietnam.

Nu är det sovdags. Resten kommer i morgon. Puss godnatt!

Tyvärr så har visumreglerna för Kina ändrats. Nu kan man inte längre söka expressvisum som bara tar en dag.  Man kan betala extra för att det bara ska ta fyra dagar. Det här gör att hela min resa blir annorlunda.

Bussen till Laos var inställd också. Man kan ta en annan men då får man sitta på ett hårt säte i över ett dygn. Några på hostelet kallar den för ”tortyrbussen”, det känns ju inte så kul. Jag skulle kunna ta nästa bra buss om det inte vore för att passet har skickats till kinesiska ambassaden.

Om man vill resa runt i Vietnam, till exempelvis Hoi An eller Halong Bay så behöver man ta med sitt pass.

Alltså: jag har inget pass, Laos är uteslutet och först när mitt pass kommer tillbaka på måndag kväll så kan jag resa utanför Hanoi. Varför ska det vara så? Jag blir så ledsen.

Skype vill inte samarbeta med mig och jag vill kunna ringa min resebyrå och Mamma. Usch jag har en dålig dag.

Det ska bli varmare i alla fall nästa vecka. Det kanske är trevligt att vara i Halong  då.

Så!

För er som inte visste det så har jag lämnat Taiwan. Japp. Inget mer buddhist-vego-nudel-frukost-stället. Ingen mer choklad från söta Is Taiwan Is Chocolate. Inga fler jordbävningar!

Nu är det Vietnam som gäller. Sen kommer annat, men det kommer sen. Nu är det Hanoi! I Hanoi är det annorlunda. Lite som en blandning av Thailand och Kina. Jag gillar Hanoi.  Det är svårt att beskriva hur det ser ut så jag lägger upp ett galleri istället. Det är svårt att beskriva hur det är också, men det är för att jag kom hit igår. Det är kallt för att vara i den här delen av Asien. Det är helt hopplös trafik. Alla kör där de vill, ibland också när de vill. Trafikljus är mer riktlinjer. Vill du försöka korsa gatan där det inte finns trafikljus som ”hjälp” så måste du vara beredd på ett par saker först. Alla tutar, jämt. Bli inte rädd. Jag tutar, alltså finns jag. Var inte rädd för bilar och mopeder, du är ett litet hinder i trafiken som de undviker automatiskt. Vänta tills det är få fordon (det kan faktiskt hända då och då) och börja gå så förutsägbart som möjligt. Bestäm ditt tempo och håll dig till det! Stanna inte, börja inte springa, tveka inte. Bara gå så kommer de att väja för dig som havet för Moses. Det är ju inte lätt att sluta vara livrädd helt tvärt, speciellt när det är så många som dör i trafiken här, men de är så vara med att folk bara plöjer på så om du plötsligt stannar så är risken troligen större för att en olycka sker.

Här kommer några bilder. Lägg märke till elledningarna här! Svårt att missa egentligen.

Puss godnatt.

Denna dag har varit ett ganska bra exempel på kaoset man möter här men också på hur lätt det kan vara att få kontakt med kineser. Jag ska ta skolbuss till universitetet men har inte tittat upp busstidtabellen och inser därför att jag inte kommer hinna med. Jag stannar en taxi och frågar om han kan åka till universitetet men han fattar inte vad jag snackar om. En kinesisk tjej som jag aldrig träffat tidigare, Angela, kommer fram och berättar vart taxichauffören ska åka. Jag frågar Angela om hon vill följa med taxin och det vill hon. Det visar sig att vi ska till samma lektion, den internationella politikens historia. Denna lektion slutar ovanligt tidigt och jag har två timmar utan något att göra. Jag går runt på skolområdet planlöst tills jag hittar en Seven eleven. Jag går in och köper en mörk chokladkaka. Efter att ha gått ytterligare lite till hittar jag ett café. Framför caféet står Angela och väntar på bussen. Jag frågar om hon vill gå och fika och hon hakar på. Vi har det ganska trevligt och Angela undrar om jag kan spela in morgondagens lektion åt henne med hjälp av en inspelningsmaskin som jag ska få låna av henne. Jag tackar ja. Sen måste hon gå och jag går själv till min sista lektion som fortlöper smärtfritt.

Det är dagar som dessa som gör att tiden känns så långsam här. Bristen på rutin gör att dagarna segas ned otroligt. En dag i Taiwan är som en chokladask, man vet aldrig vad man får.  

Vädret har varit sämre de senaste dagarna med både regn och mycket åska. Det har inte ändrat så mycket av våra vanor, vi spenderar fortfarande stora delar av dagarna inomhus, men nu för att slippa bli blöta av regn istället för svett.

Innan vädret började bli sämre hann vi med att skaffa oss en tunnelbaneguide som hjälpte oss hitta fina ställen att besöka under dagarna innan skolan börjar. Med hjälp av den så tog vi oss för ett par dagar sen till Bitan, ett område ett par stationer söder från oss, där en gammal hängbro från 1936 binder samman öst-och västkusten av floden. Bilder följer.

Idag har vi besökt ett gammalt tehus i sann kolonialanda. Rest 1908 och ritat av en Japansk arkitekt. Det var lite som jag tänker mig att det var att vara vit i Shanghai eller Hongkong under 20-talet. Teet var fantastiskt gott. Vi tog dock inga bilder, men det kan bli fler besök så vi (ni) får se.

Efter teet åkte Gustav hem till sig och jag och Sofie begav oss med tunnelbanans hjälp till Raohe night market. Det var mest ointressanta klädesbutiker där dessvärre. Vi stötte däremot på vår kompis JT från Uppsala. Mycket trevligt möte.

Nu ska vi sova. Imorgon fyller jag år, jag önskar mig bättre väder.

Ni skulle skratta om ni kunde höra mina dumma tankar. Det är lätt att känna sig som om man är 5 år igen här. Men det finns ingen mamma eller pappa så vi får lära oss själva genom att försöka och misslyckas. Och pinsamt blir det ju ofta. Men det jobbiga är ju det man inte kan lära sig själv, som att hitta t ex en schysst pool eller en prutmarknad. Man orkar inte gå runt och leta väldigt länge i den här hettan. Ofattbart dåliga sidor och dålig information man googlat sig till hjälper ju inte. Det tog oss 10 dagar att hitta en Lushbutik och det finns 11st i den här staden.

Vi hade en misstanke om att sopbilarna i den här stan spelade sin otroligt skräniga Für Elise och nån annan trudelutt från nån Tekla Badarzewska-Baranowska, gjorde just det för att man skulle rusa ut med sina sopor och jaga bilen för att få slänga dem. Jodå. Nu när sopberget har växt sig stort har vi desperat googlat fram att det är just så, och lite jobbigare ändå. Inte för att vi har köpt de speciella blåa soppåsarna man absolut måste ha för att få slänga skräpet (kom igen, vi som har köpt så fina rosa påsar som luktar… hmm… rosor?), men liksom bara för att ha lite koll på läget så har jag spänt öronen efter Für Elise om kvällarna, men inget skränigt tutande i vår gränd. Skönt på ett sätt, men ska jag stå borta på den lite större gatan och lyssna för att sen rusa hem och upp till 3:e våningen för att sen sätta efter bilen och dessutom försöka sortera skräpet i olika avdelningar som förklaras på kinesiska? Åh jag vill inte, vill inte, vill inte. Men sopberget är oundvikligt nu. Suck.

En annan sur sak är att i en vecka nu har jag klagat på den här madrassen som vi har. Det känns som om man ligger och sover på en trästomme, ett rutnät av trä med lite madrass runt. Idag märkte vi att andra grannar har sin madrass åt andra hållet. Med en konstig bambusida uppåt. Det verkade inte alls logiskt när vi kom hit första dagen och skulle bädda. Ingen hade ju sagt nåt så vi trodde ju aldrig att man skulle sova på träsidan. Men så har vi ju gjort just det fast vi trodde tvärtom. Så dumt.

Vi har varit dåliga på att visa hur det ser ut här. Och dåliga på att skriva regelbundet. Vi ska försöka skriva en post minst varannan dag. Nu till lite bilder på det här stället:

Så här kan det se ut i Taipei

eller så här

typisk gränd

Shilin night market som vi besökte igår. Burr vad trångt.

Taipeis otroligt fräscha tunnelbana! Dagens positiva överraskning!

Den löjliga tunnelbanebiljetten. Kostade bara 5kr dock!

Nej nu är det nog. Dags att sova. Ska bara vända madrassen först.

Terminen börjar först om två veckor. Vi kom alltså hit en hel månad i förväg. Nu har vi snart ordnat med alla de inköp och byråkratigrejor som jag fruktade skulle ta så lång tid. Vad ska vi fylla dagarna med. Tja, vi kan väl turista runt i Taibei. Följaktligen gör jag Edvin och Sofie vårt bästa för att upptäcka detta, i Sverige ganska okända, område. Vi åker tåg till fulongstranden norr om Taibei. Utanför tågets fönster försvinner huvudstadens kaos och smogg. Istället skymtar gröna kullar med trasiga små stenhus och tempel. Resan varar i en och en halv timme. Jag och Edvin underhåller oss med att rita en jätteful serie i galago-stil där jag är Långben och han är Musse Pigg och där det är massor av blod och splatter. Sofie lyssnar på talbok.

Stranden är inhägnad av stängsel. Man måste betala 15kr per person för att gå in. Även själva badplatsen är inhägnad och det tillåtna vattnet blir aldrig djupt. Platsen är anpassad för en kultur i vilken alla kanske inte kan simma. Eftersom vädret är varmt känns det skönt att gå ner i vattnet. Sofie skrämmer oss med att säga att hon ser krabbor på havsbottnen. Jag är själv mest orolig för packningen som ligger oskyddad på sandstranden. Bara glasögonen kostar ju 5000 och tänk om bankkortet blir stulet, Usch vad jobbigt, jag pallar inte ens att tänka på det. Vågorna är stora och roliga och snart börjar vi skutta och plaska.

På vägen hem har vi inga sittplatser på tåget. En tatuerad kille går förbi mig och råkar få syn på den superfula serie som jag och Edvin har tecknat. Wow säger han och frågar om han får läsa. Det här är verkligen hans typ av humor säger han. Eftersom det inte finns några andra platser sitter jag bredvid killen och pratar om tatueringar. Jag berättar att Edvin funderar på att tatuera tetris-mönstret på armen. Killen säger att detta antagligen både är billigt och smärtfritt att göra i Taiwan eftersom tetrisblocken är så regelbundna och fyrkantiga. När vi är tillbaka i Taibei tror jag att han vill hitta på något tillsammans med oss. Jag får en släng av skräck för att socialisera och låtsas att jag inte förstår. Tåget stannar och vi reser oss upp och börjar gå mot utgången. Heja! heja! Ropar killen till oss innan vi går.

Idag, den 22.e augusti:

Vi började med att köpa hämtmat till frukost från vår favorit Buddhist-restaurang och cyklade (!) sen iväg till Gustav för att äta maten med honom. Vi tog sedan resans första Svenska kopp kaffe, bryggd genom äkta Coop-filter på finaste Löfbergs Lila.

Därefter pluggades det en del. För min del grammatik, för Gustavs del Obama-tal och för Sofies del den första Harry Potter-boken. Vi tog oss senare under eftermiddagen iväg till ett rejält stort shoppingcenter för att köpa lite böcker och skolmaterial (dvs luktsuddgummin i form av fotbollar, pennvässare i form av jordglober samt skriv- och ritblock med tuffa bilar) samt för att äta lunch. Vi upplevde vårt första regn också! Dessbättre från insidan av ett hus.

Senare framåt kvällen åt vi på en Indisk restaurang. Fem dagar stod vi ut med samma mat med andra ord. Det är inte så pjåkigt eller? Snipp snapp snut så var sagan slut.

Som en notering kan jag ju nämna att det är alltså nu jag ligger i sängen och skriver.

Igår, den 21.e augusti

Idag (igår) gick vi upp ganska sent eftersom kvällen innan (!) blev så lång. Planerna om att vara hos Gustav vid tiosnåret skrotades snabbt och flyttades till senare.

Jag och Sofie skippade frukost för att äta något borta vid campuset. Sen bar vi oss av med taxi mot vårt magiska mål, cykelbutiken mitt på universitetsområdet!Efter många om och men hade vi beslutat oss om att följa råden vi fått via otaliga forumtrådar på cykelsäkerhet och stölder i Taipei och inte köpa någonting dyrt och stöldbegärligt. Det blev en Kinacykel till Sofie och en Taiwancykel (dvs en mycket mycket bättre cykel) till mig.

Därefter cyklade vi iväg till Gustav för att sen bruncha bort ännu mer av dagen. Nyttiga blev vi nog först vid 14-snåret då vi kom igång på riktigt med att plugga.

Framåt seneftermiddagen så begav vi oss till samma köpcenter där Gustav tidigare köpt sin cykel. Där inhandlades vad vi alla trodde var ett lakan till Gustavs stenhårda säng (Det visade sig senare vara två örngott) och sen var vi klara med det. Mat åt vi vid en närliggande snabbmatsrestaurang som hette Veggie Joy. De körde stenhårt på att rippa västerländsk mat och göra den helt vegansk. Jag är paff! Här har jag gått och oroat mig för min kosthållning och så finns det Buddhist-vegan-restauranger här och var och Veganpizzahak på andra! Guld!

Det hårda paketet: I förrgår, den 20.a augusti

Vi började dagen med att, (Det är med till hälften skam och till hälften njutning som jag skriver detta) åka till den Svenskaste av ambassader. IKEA!

Fyra våningar av Billy, Jokkmokk, Ivar, Mariestads och knäckebröd! Vi pallade med tre (3) dagar av detta land innan abstinensen blev för stor med andra ord. Där köpte vi stora delar av de husgeråd man behöver. Koppar, redskap, tallrikar etc etc. Väl mött Ikea, vi kanske återkommer.

Efter att ha lämnat allt nyinförskaffat så lämnade vi hemmet igen för att leta cyklar (notera kronologin). Vad mer var så skulle vi sondera terrängen kring Universitetet för att utröna om det fanns något bra ställe att placera dessa cyklar under skoltimmarna. Mödosamt letade vi oss till vad vi fått beskrivit som vårt Universitet. Dessvärre så var detta helt fel och trötta, varma och svettiga (Glöm för all del inte bort att allt vi gör, gör vi i en bastu) så gav vi upp, tog en taxi hem och började googla var vårt Universitet verkligen låg.

Kvällen kom och vi stack till matmarknaden för att äta. Mätta och belåtna gick vi skilda vägar för att ses tidigt dagen efter för att plugga. Gustav cyklade och vi tog en taxi.

På vägen hem blev vi omkörda av en brandbil.

Därefter en till.

Därefter var vi hemma och då såg vi till vår stora chock att det stod säkert fem brandbilar i vårt grannkvarter. Trötta och mätta hade vi inte noterat att det stod en rökpelare upp bakom det närmsta höghuset och att himlen ikring oss var helt grå av rök. Fler brandbilar kom till platsen. Vi var tvungna att se hur illa det var, för mig var det första gången så många brandbilar var på samma ställe över huvud taget. Vi såg inga flammor, men i huset mittemot vår favoritrestaurang var röken orangefärgad av den rasande elden. Vi insåg att en polisbil spärrat av vägen vi gått in på och att en ambulans nyligen kommit till platsen så vi gick åter till vårt hostel.

Huset hade släckts ner tillsammans med resten av husen på vår, och det brinnande husets gata, för att undvika onödigt risktagande fick vi höra. Vi pratade med Vanessa vår vänliga Hostelvärdinna och hon förklarade en aning uppgivet att det var en väldigt allvarlig brand men hon försäkrade oss om att vi inte var i någon fara. Oroskänslorna blev dessvärre kvar då vi kom upp till vårt rum och insåg att det luktade brandrök å det grövsta. Vi beslutade oss för att inte stanna längre än nödvändigt, packade våra datorer och annat i våra ryggsäckar och begav oss iväg sen. Vi ringde Gustav, förklarade vad som hänt och stämde träff utanför hans hus.

Resten av kvällen spenderade vi på en småsunkig utomhusbar, drickandes öl och drinkar, samt spelandes Coloretto med en inflyttad Amerikan. Vi återkom till vårt, dessbättre brandröksfria, rum vid tvåtiden och somnade direkt.

Bilder på allt kommer snart!