Skolstart

Nu har skolan börjat. Antagningsprocessen är kaotisk. Jag och Edvin anmälde oss inte till kurser i förväg (vi var för slöa) så nu får vi springa runt och jaga lärarna för att få dessa att skriva på en blankett. Vidare ska blanketten fyllas i med kursnummer som ska finnas på universitetets hemsida men den fungerar inte eller så fattar jag inte hur man använder den, suck!!!

Denna dag har varit ett ganska bra exempel på kaoset man möter här men också på hur lätt det kan vara att få kontakt med kineser. Jag ska ta skolbuss till universitetet men har inte tittat upp busstidtabellen och inser därför att jag inte kommer hinna med. Jag stannar en taxi och frågar om han kan åka till universitetet men han fattar inte vad jag snackar om. En kinesisk tjej som jag aldrig träffat tidigare, Angela, kommer fram och berättar vart taxichauffören ska åka. Jag frågar Angela om hon vill följa med taxin och det vill hon. Det visar sig att vi ska till samma lektion, den internationella politikens historia. Denna lektion slutar ovanligt tidigt och jag har två timmar utan något att göra. Jag går runt på skolområdet planlöst tills jag hittar en Seven eleven. Jag går in och köper en mörk chokladkaka. Efter att ha gått ytterligare lite till hittar jag ett café. Framför caféet står Angela och väntar på bussen. Jag frågar om hon vill gå och fika och hon hakar på. Vi har det ganska trevligt och Angela undrar om jag kan spela in morgondagens lektion åt henne med hjälp av en inspelningsmaskin som jag ska få låna av henne. Jag tackar ja. Sen måste hon gå och jag går själv till min sista lektion som fortlöper smärtfritt.

Det är dagar som dessa som gör att tiden känns så långsam här. Bristen på rutin gör att dagarna segas ned otroligt. En dag i Taiwan är som en chokladask, man vet aldrig vad man får.  

Oväntad semester i Taibei

Livet börjar bli vardag i Taiwan. Jag har flyttat in i ett rum på kampus. Jag bor på 14:e våningen med bra utsikt över staden. Nästintill finns ett kök som delas av fem studenter. Hittills är det bara jag som har kommit.

Terminen börjar först om två veckor. Vi kom alltså hit en hel månad i förväg. Nu har vi snart ordnat med alla de inköp och byråkratigrejor som jag fruktade skulle ta så lång tid. Vad ska vi fylla dagarna med. Tja, vi kan väl turista runt i Taibei. Följaktligen gör jag Edvin och Sofie vårt bästa för att upptäcka detta, i Sverige ganska okända, område. Vi åker tåg till fulongstranden norr om Taibei. Utanför tågets fönster försvinner huvudstadens kaos och smogg. Istället skymtar gröna kullar med trasiga små stenhus och tempel. Resan varar i en och en halv timme. Jag och Edvin underhåller oss med att rita en jätteful serie i galago-stil där jag är Långben och han är Musse Pigg och där det är massor av blod och splatter. Sofie lyssnar på talbok.

Stranden är inhägnad av stängsel. Man måste betala 15kr per person för att gå in. Även själva badplatsen är inhägnad och det tillåtna vattnet blir aldrig djupt. Platsen är anpassad för en kultur i vilken alla kanske inte kan simma. Eftersom vädret är varmt känns det skönt att gå ner i vattnet. Sofie skrämmer oss med att säga att hon ser krabbor på havsbottnen. Jag är själv mest orolig för packningen som ligger oskyddad på sandstranden. Bara glasögonen kostar ju 5000 och tänk om bankkortet blir stulet, Usch vad jobbigt, jag pallar inte ens att tänka på det. Vågorna är stora och roliga och snart börjar vi skutta och plaska.

På vägen hem har vi inga sittplatser på tåget. En tatuerad kille går förbi mig och råkar få syn på den superfula serie som jag och Edvin har tecknat. Wow säger han och frågar om han får läsa. Det här är verkligen hans typ av humor säger han. Eftersom det inte finns några andra platser sitter jag bredvid killen och pratar om tatueringar. Jag berättar att Edvin funderar på att tatuera tetris-mönstret på armen. Killen säger att detta antagligen både är billigt och smärtfritt att göra i Taiwan eftersom tetrisblocken är så regelbundna och fyrkantiga. När vi är tillbaka i Taibei tror jag att han vill hitta på något tillsammans med oss. Jag får en släng av skräck för att socialisera och låtsas att jag inte förstår. Tåget stannar och vi reser oss upp och börjar gå mot utgången. Heja! heja! Ropar killen till oss innan vi går.